(varning, detta är ett inlägg som bara inhåller mina problem - mest för att jag själv behöver få ut det)


ligger här och tycker synd om mig själv nu på morgon kvisten.
det har väll blivit mer och mer så sen mitt "fina" förhållande
tog slut, söker inte någon tröts av någon .. men måste bara få allt ur mig.

jag hade aldrig trott att det skulle kännas så här, en förvirrad och
helt snurrig tillvaro där varje ensam stund är ensammare än någonsin.

hade aldrig trott att saknad kunde göra ont, nu vet jag bättre.
aldrig varit kär innan och kommer inte bli det på ett bra tag igen - det är för riskabelt.

och på alltihopa kan man väll tilllägga att mitt förhållande inte
var det bästa där de två sista veckorna bara var strul och osäkra
känslor.

*   *   *

men i början när det blev vi, vilket toppen kille .
det finns en anledning att jag blev blixt kär , helt perfekt.
en "annie-kille" ut i fingertopparna . aldrig varit så lycklig som när
jag fick träffa honom efter jag varit i österrike , känslan när jag såg hur han gick
emot mig - det går inte att beskriva , eller när jag fick dom där söta smsn .. låg och log i säkert
en halvtimme och tänkte på vilken underbar kille jag hade hittat .
eller den gången när vi pratade i telefon i 4 timmar, bara pladdra på.. har ingen aning om vad vi pratade om
men tiden flög verkligen fram.

nu är allt annorlunda, men jag saknar honom och lever på hoppet att
han ska hitta tillbaka till den där killen jag blev kär i. i love you - always, forever.